Tack och adjö

Kön upp till boarding. Nu är det sista stegen på skottsk mark. Det har varit en vecka full av god dryck, inte fullt så god mat, och en hel del goda skratt. Jag tackar sponsorerna och mina reskamrater. En ypperlig 40-årspresent!

Uppdatering efter landning: Tyvärr visade det sig vid uppackning att Ryanair har farit väldigt vårdslöst fram med väskan, och Bowmore Dawn hade gått sönder. I och med att den låg i papprör hade nästan ingenting läckt ur i väskan, men en flaska (paradoxalt nog den som låg i mitten av väskan) gick alltså sönder. Trist. Men en dubbelrening genom filter hemma gav ändå en halvliter Dawn som smakade precis som den skulle, men om någon skulle tveka - då dricker jag den själv!

Trist i Troon

Eftersom vi hade gott om tid efter vår lunch i Glasgow där vi shoppade loss lite extra så åkte vi ut till kusten och badorten Troon. Även om det var många skärmsurfare och vindsurfare ute i havet var det långt ifrån en gästvänlig plats vi hamnade på. Det blåste rejält och regnet hängde i luften. Inte hjälpte det att jag precis när jag står vid havet får ett mms från grannen som befinner sig på Kreta. På en gång kändes havet än kallare. Och poolen i Troon var tom och övergiven.

Men efter en kopp kaffe och en chokladkaka kändes det i alla fall lite lättare. Vi är redo att bege oss till Prestwick för att checka in alla våra dyrbarheter.

Felnavigering

Vid ett ställe på väg mot Glasgow svängde vi fel och insåg efter ett tag att vi var på väg rakt norrut i stället för söderut. Innan vi upptäckte det så passerade vi riktigt otroliga platser, som klippt ur Märklinkatalogen. Tyvärr var det låga moln och diset dolde mycket. Men det var en väl värd felnavigering i alla fall.

Hänförande utsikt

Jan beundrar utsikten över Oban från McCain's Tower. Imponerande bygge med Colloseum i Rom som förebild.

Obans stora riktmärke

Strax ovanför Oban ligger McCaig's Tower. Bara ungefär 100 år gammalt ligger det ovanför staden. En hänförande utsikt bjuder det på, men vädret tillät tyvärr ingen längre koll på stället.

Whiskytokiga skottar

På herrtoaletten finns nästan alltid en kondomautomat uppsatt. Lättillgängligt och smart. För £1 får man 2 kondomer och det finns oftast ett varierat utbud av smaker och former.

På Oban Inn hittar vi denna automat, som erbjuder kondomer med whiskysmak. Att skottarna är whiskytokiga är uppenbart.

På en annan krog hittar vi en automat som förutom kondomer hade 16 huvudvärkstabletter till salu för £1. Också bra placering. Thomas var den enda som såg det komiska i det och sa: "-då är man säker om tjejen skyller på huvudvärk".

Sista destilleriet

Oban blir vårt sista destilleribesök den här veckan. Oban är ett litet destilleri med bara två pannor. Å andra sidan ligger det centralt i Oban och har förmodligen flest besökare av dem vi besökt. Hela turen tar 45 minuter och är väldigt standardiserad. Guiden är väldigt oinspirerad i början, men efter halva turen blir hon bättre.

Tyvärr är både fotografering och mobiltelefoner förbjudna i destilleriet - lite löjligt om du frågar mig - så jag har inga bilder inifrån. Eftersom de ändå hade städdag idag pågick ingen intressant produktion, men ett fotoförbud är bara löjligt. De 2 pannor de har kan ju inte vara så hemliga att konkurrenterna inte sedan vet allt om dem.

Lochgilphead

Övernattning på Stag Hotel i Lochgilphead där vi åt en bra hotellmiddag innan vi utforskade staden till fots.

För första gången på länge såg vi ungdomar umgås - på Islay såg vi inga ungdomar alls. Å andra sidan så tycks umgänget påminna om Ljusdal 1985. De motorburna pojkarna körde runt, runt och längs gatorna stod flickorna och fnittrade.

Bilarna var välpimpade och utrustade med både bakvinge och lågprofildäck. I Ljusdal åkte vi Saab V4. Opimpade. Flickorna fnissade även på den tiden. Men i baksätet satte de sig inte. Det gör de inte i Lochgilphead heller.

Goda grannar

På båten tillbaka till fastlandet placeras vi bredvid en tankbil vars skyltar för farlig last avslöjar att den är fylld med produkter från ön. En närmare kontroll av släpet avslöjar att låsen över tappkranarna är rejäla och hindrar varje försök från utomstående att fylla på sitt förråd. Man skulle ha frågat chauffören vilket destilleri som han hämtat från.

Å andra sidan är vår bil fylld redan av allehanda goda drycker och vi har börjat räkna på hur vi ska packa våra väskor inför flygresan. Nackdelen med Ryanair är att allt extra kostar pengar, och en passagerare får checka in max 15 kg.

Huvudorten Bowmore

I Bowmore ligger vårt sista stopp på Islay vad gäller destillerier. Tyvärr hade vi inte möjlighet att gå en guidad tur, men vi hittade i alla fall en hel del intressanta drycker i butiken. Bland annat en Bordeaux-whisky, som Peter köpte.

Port Ellen Maltings

Jag har nämnt dem förr, och vi passerade säkert mälteriet ett tiotal gånger på Islay. Ibland låg röken tung runt dessa byggnader, och vi förundrades över att de närboende hängde sin tvätt ute när mältning pågick. Men de är väl vana. Dessutom så är den doften säkert mer angenäm än de parfymer som oftast är inblandade i tvättmedel.

Akvarium?

Det är uppenbart att Skottland har ett fuktigt klimat. Det här är en bild på fönstret i Oban Inn, enligt många den bästa puben i Oban. Och det ni ser är ett till av vatten hälften fyllt dubbelfönster. Med utsikt mot hamnen.

Pausfågel

Så här vid lunchtid näst sista dagen sticker jag in en ögonblicksbild från vad som förutom whisky har varit kännetecknet för vår resa: öl och HP-sås.

Inom de närmaste timmarna kommer jag att blogga vidare i våra upplevelser från Islay.

Stolt vän

Stolt vän nummer 92378 (vänpärm nummer 40, sidan 44).

Peter är en tidig vän av Laphroaigh, och finns med i de pärmar som finns i besökscentret. Friends of Laphroaigh har idag mer än 309000 medlemmar, så snart ska de bygga en speciell lounge där bara vänner får komma in, och där speciella provningar kommer att ske. Kanske dags att bli vän nu, inför nästa besök. När det nu blir.

Stor produktion för populärt märke

Laphroaigh har totalt 6 pannor, och de har en väldigt smal midja och ger naturligtvis också whiskyn den karaktär den har.

Laphroaigh byter sina pannor var 10:e år, betydligt oftare än vad Lagavoulin gör alltså.

Mältning påbörjas

Laphroaigh
Hittills den absolut bästa guidningen. Jack är uppväxt på ön, och väver in personliga upplevelser i guideturen. Laphroaigh är ett av de få destillerier på ön som röker sin egen malt, dock inte tillräckligt för allt de tillverkar, så de köper malt från Port Ellen Maltings för att blanda upp med det de gör själva.

Laphroaighs whisky är den råaste av alla från Islay, och personligen vill jag ha en lite äldre än den vanliga 10-åriga. Inköpet blev i alla fall en specialdeal på en 10-årig så jag kan bjuda Thomas och Peter på när de kommer, så kan jag själv kan hugga in på den sherrylagrade.

I väntan på ...

I två dagar har det varit omöjligt att blogga, så det kommer en hel hög så snart jag lyckas få kontakt.

Tidigt på plats för den sista guidade visningen för oss på Islay. Solen skiner för andra dagen och man får möjlighet att fundera över intrycken hittills.

Den dåliga starten med golfklubben kompenserades med att boendet i stugan var riktigt bra och middagen likaså. Till och med personalen hade kommit på bättre humör, så när vi checkade ut så fick vi en ursäkt för strulet och en hälsning om välkommen äter. Jag är tveksam, men man vet ju aldrig. Men Ian, som var den som strulade till det för oss och som stängde baren igår satt nu i bakre rummet nergrävd i en hög papper. Med sin blotta Basil Fawlty-look kan man bara inte ta honom på allvar. Så visst. Men någon ursäkt från honom kom inte.

Nu väntar vi bara på att få påbörja guidningen på Laphroigh. Vi har hittat kaffemaskinen och efter turen ska Thomas och Peter ut på en torvåker och leta sina kvadratfot torvmosse. Jag och Jan planerar sätta oss i lämplig bar. Eller fortsätta pröva whisky. Bra uppdelning så här före lunch.

En bild säger ...

Här skulle det inte behövas skrivas något. Thomas har fått två glas med olika modeller av Lagavoulin. Han har precis smakat, och han står bredvid en modellbåt. Och han ler. Som han ler.

Nya pannan i Lagavoulin

Sista visningen idag gjorde vi på Lagavoulin, vars whisky naturligtvis har sin egna karaktär. Till skillnad från Caol Ila så tappas whiskyn på fat på ön, och en del lagras också här.

Förra året så reparerades de två "wash pan" man har. På den ena byttes överdelen och på den andra underdelen. Till destilleriets glädje så skedde det senast för 35 år sedan - inte nog med att det kostade £100000 att byta, man hade också ett 7 veckors långt produktionsstopp förra sommaren. Så ju längre tid pannan håller desto bättre.

Nu handlar vi frukost till i morgon och öl till ikväll, och åker ut till golfklubben och känner oss lite malplacerade.

Golf ÄR en snobbsport

Förmodligen finns det några som nu är mer avundsjuka på att vi ska bo en natt på denna golfklubb. Men med tanke på att det var här det strulade med bokningen så är det bara att konstatera att dryghet är något som följer med sporten. När vi väl fått nyckeln visar det sig att huset är ostädat och inte går att låsa. Bemötandet är en katastrof och vi åker iväg så snart vi fått nyckeln. Frukost kostar £10.20 extra per person så vi handlar det någon annanstans.

Jag kan sätta en slant på att om vi hade satt på oss fula grönrutiga knäbyxor, spikskor och knätofs över rutiga bruna strumpor och en röd tröja (klubbklädseln) hade vi bemötts på det sätt man alltid ska bemöta en kund, även icke golfare.

Golf är sannerligen en rejäl snobbsport!

Bunnahabhain

När vi nu ändå var i närheten så åkte vi också in till en annan av mina favoriter, Bunnahabhain. Vi bokade ingen visning utan gick direkt upp till shopen och kollade utbudet. Bunnahabhain säljs ju bara som 12 årig, och den finns hemma, så det var inte på min shoppinglista. Väl där så visar det sig att de ifjol tappade upp både en 18 och en 25-årig modell, och då måste jag förstås addera det till listan.

I shopen fick vi också lära oss att den 12-åriga också kommer att försvinna snart. Anledningen är att destilleriet genomgick stora renoveringar i början på 2000-talet, bland annat drog man om avloppet för £250000. Dessutom såldes det 2003, och de nya ägarna köpte inte lagret, utan det behöll de gamla ägarna. Så om några år kommer det att vara brist även på 12-årig Bunnahabhain. Trist.

Caol Ila

Caol Ila
Först på plats vid Caol Ila funderar vi lite om hur länge skattefogdarna fick leta innan man hittade detta destilleri. Längst nere i en klippskreva, osynlig från land bara några hundra meter upp, och från sjön blockerar Isle of Jura insynen. Whiskyn är i alla fall en av världens bästa om du frågar mig. Guiden var tyvärr oengagerad och tyst, långt ifrån vad vi upplevde på Ardbeg. Jag har nu lagt upp planen för inköp på resan, och det blir sorter och årgångar som inte finns att få tag på i Sverige.

Så på Caol Ila blev det två special - en som bara säljs på destilleriet, och en som har en inblandning av Muscatel. Mycket goda båda två, och det blir ett nöje att få bjuda er kännare på vid tillfälle.

Dagens plan blir morgondagens

Eftersom festivalen pågår så är det inte bara boendet som är lite komplicerat, även om vi nu har försäkrat oss om logi. Idag hade vi tänkt att besöka Bowmore (bilden), men eftersom det kringresande cirkussällskap som åker mellan destillerierna idag har Bowmore som mål kommer det att vara mycket folk och trångt. Visst skulle det kanske vara kul att se hur mycket folkdans och säckpipa vi klarar av, men vi är här för whiskyn, inte underhållningen. Så idag försöker vi hinna med C och L*2. Caol Ila, Laphroigh och Lagavoulin. Sen Bowmore i morgon, när cirkusen passerat.

Nattlogi

Det här är utsikten från huset där vi fick sovplats i natt. Hemma hos ett par som lite blygt blev överraskade av att vi inte stannade ute på puben halva natten. Och för första gången bor vi i ett hus som är utrustat med treglasfönster (oftast är det enkelglas) och en normal dusch! Nu sitter vi i det varma vardagsrummet och tittar ut över Isle of Jura med dess vackra berg och delar på en alldeles för liten flaska Bruichladdich. Och de burkar öl vi fick med oss från baren i Port Askaig.

Vattenhål i Port Askaig

Vi valde att pröva lyckan i Port Askaig vad gäller mat och dryck. Väl där visar det sig att utbudet är starkt begränsat, och platsen kan närmast beskrivas som en hamnhåla. Men i källaren till Port Askaig Hotel hittar vi en pub som inte bara erbjuder god öl, utan också mat och trevlig personal. Så vi fyller på krävan med stek och öl, handlar några burkar öl att ta med och känner oss väl tillfreds med tillvaron.

Bokstavstrogna

Efter att ha rett upp missförståndet med vår bokning (vår bekräftelse gällde 2 nätter ti-on, men hotellet/golfklubben hade bokat on-to) så tog vi oss till Ardbeg där vi gick en guidad visning. Alla destillerier fungerar ju på samma sätt, men pannan skiljer sig. I morgon B för Bowmore och C för Caol Ila.

En strimma av vällust

När vi börjar ana Islay i horisonten är det de två välkända vita prickarna man urskiljer först. Lagavoulin och Ardbeg anas till höger i bilden, och helt klart måste dessa upplevas från landsidan också. Det blåser riktigt kallt från havet, men inte så pass att det är någon sjögång. Islay skyddar även dessa sjöfarare från de nordliga vindarna.

Sjömansyrkets vardag

Som nyblivet klass 8-befäl ser man andra saker när man kliver ombord än vad den vanliga turisten gör. Var är räddningsstationen, vilken utrustning har båten, hur är den bemannad, och hur väl underhållet är skeppet? Och man inser att livet på sjön innehåller ett konstant jobb med att hålla båten i skick. Föga glamoröst.

Å andra sidan ser jag styrman sitta med en kopp te, medan däckspersonalen bättrar på färgen. Befälsordningen är i alla fall klar på båten.

Dags att borda!

Efter en god och närade frukost, inklusive korv, ägg, champinjoner och bacon, så kör vi ombord på färjan mot Port Ellen. Flera svenskar på båten som också hade missat att festivalen pågår nu, men som liksom vi är lika glada åt överraskningen.

Talbert by night

Vi tillbringar natten i Tarbert där Storbritanniens näst största segeltävling just avslutas. Massor av seglare i stan, men nu ger de sig iväg och lämnar plats för oss. I morgon åker vi över till Islay, där vi trots festivalen lyckades hitta lägenhet utan frukost, men det ordnar sig. Mat är sekundärt ...

Middag

Middag på Victoria Hotel, thai och stew. Gott båda. Och skam. Första whiskyn kom först nu. Och det blev Laphroig 10 år. Bättre kan vi.

Framme vid första stopp

Vi hade tänkt att åka över till Islay idag, men båten var fullsatt och vi bestämde oss för att stanna i Tarbert och dricka lite öl. Hittade ett bra hotell så det är inte synd om oss!

Eglington Hotel

Hotellet i Dalmellington, med delat bad och toalett, klaustrofobivarning i duschen och mögeldoft i baren. 30 pund natten. Inklusive gårdagens öl.

Högteknologisk låsreparation

Lagning av lås till hotellrummet. Ölkartong kan man ha till mycket!

Törstig chaufförhämtat ut

Efter att vi packat vår bil så tog vi oss snabbt till hotellet. Vi tar de enda gästerna, och Jan som började som chaufför var snabbast att hälla upp en öl.

Världen är liten

Här reser man runt i världen, och vad är det första man ser? En guide från Reseshopen. I Ljusdal.

Landat.

Landar i Glasgow med fanfarer och reklam, 20 minuter före tidtabell. Det påminner om att åka stadsbuss, men jag hittade i alla fall en plats vid nödutgången och hade gott om plats. Annars är allt annat bortskalat - fällbara säten, stolsfickor och extravagans. Men planet är modernt, drar lite bränsle och är tyst att åka med. Och fram kom vi.

Ombordstigning

Nu är det nära. Sist i kön till planet, men det lär inte lyfta utan oss. Så nästa blogg blir från Skottland!

Ombokning klar

Eftersom HTF fortsätter leka Gud med människors tid så bokade vi om vår resa idag. Nu blir det uppstickaren Ryanair som ser till att vi kommer till Skottland. Undrar om HTF förstår vilken skada de åsamkar SAS med sitt strejkande. Nej, hoppas SAS går i konkurs. Sen kanske HTF förstår vilken konkurrens som råder inom flygbranschen och vilka uppoffringar som krävs. Men då är det så dags. Jag menar, SAS har gjort 1 miljon i vinst på 10 år! Totalt! Hej Ryanair, Hej då SAS.

Resplanen

Resplanen börjar utkristallisera sig, och veckan lär se ut så här, enligt reseledare Fristedt:

Dag noll 27/5
* Jan flyger Nyköping/Prestwick och hämtar upp hyrbilen

Dag ett 28/5
* Flyg Arlanda - Glasgow (09.30 - 10:50, SK2543)
* Jan plockar upp tre stockholmare på Glasgow International
* Kör till hamnen i Kennecraig
* Färja till Port Ellen på Islay
* Checka in på Bed & Breakfast eller hotell
* Middag och whiskyprovning i bar

Dag två 29/5
* Besök på Laphroaig - guidad tur och provsmakning
* Söka upp eventuella ägor (Obs! Glöm inte eventuella uppgifter om "plot number" - finns angivet på "lease holder agreement")
* Lite turism i grannskapet

Dag tre 30/5
* Besök på Lagavulin eller Ardbeg
* Bil till Port Askaig
* Checka in på Bed & Breakfast eller hotell
* Turista i grannskapet
* Kanske besök på Caol Ila eller Bunnahabhain

Dag fyra 31/5
* Färja till Bowmore
* Besök på Bowmore
* Färja från Port Askaig till Kennecraig på fastlandet
* Vidare till Lochgilphead
* Checka in på Bed & Breakfast eller hotell

Dag fem 1/6
* Turista lite landskapet på vägen upp mot Oban
* Checka in på Bed & Breakfast eller hotell i Oban
* Besök på Oban och kanske något till destilleri eller turista i en vacker stad

Dag sex 2/6
* Tidig uppstigning
* Tillbaka till Glasgow International (cirka två timmars körning) och lämna av Stockholmare
* Flyg till Arlanda via Köpenhamn (08.45 - 15.30, SK9729 och SK408)

Drömresan inleds om en dryg vecka

Snart är det dags. Min present på 40-årsdagen inleds måndagen efter pingst, då planet lyfter till Glasgow. Intresserad av det preliminära upplägget? Kolla in på http://fristedt.org/slainte/