skip to main |
skip to sidebar
Kön upp till boarding. Nu är det sista stegen på skottsk mark. Det har varit en vecka full av god dryck, inte fullt så god mat, och en hel del goda skratt. Jag tackar sponsorerna och mina reskamrater. En ypperlig 40-årspresent!
Uppdatering efter landning: Tyvärr visade det sig vid uppackning att Ryanair har farit väldigt vårdslöst fram med väskan, och Bowmore Dawn hade gått sönder. I och med att den låg i papprör hade nästan ingenting läckt ur i väskan, men en flaska (paradoxalt nog den som låg i mitten av väskan) gick alltså sönder. Trist. Men en dubbelrening genom filter hemma gav ändå en halvliter Dawn som smakade precis som den skulle, men om någon skulle tveka - då dricker jag den själv!
Eftersom vi hade gott om tid efter vår lunch i Glasgow där vi shoppade loss lite extra så åkte vi ut till kusten och badorten Troon. Även om det var många skärmsurfare och vindsurfare ute i havet var det långt ifrån en gästvänlig plats vi hamnade på. Det blåste rejält och regnet hängde i luften. Inte hjälpte det att jag precis när jag står vid havet får ett mms från grannen som befinner sig på Kreta. På en gång kändes havet än kallare. Och poolen i Troon var tom och övergiven.
Men efter en kopp kaffe och en chokladkaka kändes det i alla fall lite lättare. Vi är redo att bege oss till Prestwick för att checka in alla våra dyrbarheter.
Vid ett ställe på väg mot Glasgow svängde vi fel och insåg efter ett tag att vi var på väg rakt norrut i stället för söderut. Innan vi upptäckte det så passerade vi riktigt otroliga platser, som klippt ur Märklinkatalogen. Tyvärr var det låga moln och diset dolde mycket. Men det var en väl värd felnavigering i alla fall.
Jan beundrar utsikten över Oban från McCain's Tower. Imponerande bygge med Colloseum i Rom som förebild.
Strax ovanför Oban ligger McCaig's Tower. Bara ungefär 100 år gammalt ligger det ovanför staden. En hänförande utsikt bjuder det på, men vädret tillät tyvärr ingen längre koll på stället.
På herrtoaletten finns nästan alltid en kondomautomat uppsatt. Lättillgängligt och smart. För £1 får man 2 kondomer och det finns oftast ett varierat utbud av smaker och former.
På Oban Inn hittar vi denna automat, som erbjuder kondomer med whiskysmak. Att skottarna är whiskytokiga är uppenbart.
På en annan krog hittar vi en automat som förutom kondomer hade 16 huvudvärkstabletter till salu för £1. Också bra placering. Thomas var den enda som såg det komiska i det och sa: "-då är man säker om tjejen skyller på huvudvärk".
Oban blir vårt sista destilleribesök den här veckan. Oban är ett litet destilleri med bara två pannor. Å andra sidan ligger det centralt i Oban och har förmodligen flest besökare av dem vi besökt. Hela turen tar 45 minuter och är väldigt standardiserad. Guiden är väldigt oinspirerad i början, men efter halva turen blir hon bättre.
Tyvärr är både fotografering och mobiltelefoner förbjudna i destilleriet - lite löjligt om du frågar mig - så jag har inga bilder inifrån. Eftersom de ändå hade städdag idag pågick ingen intressant produktion, men ett fotoförbud är bara löjligt. De 2 pannor de har kan ju inte vara så hemliga att konkurrenterna inte sedan vet allt om dem.
Övernattning på Stag Hotel i Lochgilphead där vi åt en bra hotellmiddag innan vi utforskade staden till fots.
För första gången på länge såg vi ungdomar umgås - på Islay såg vi inga ungdomar alls. Å andra sidan så tycks umgänget påminna om Ljusdal 1985. De motorburna pojkarna körde runt, runt och längs gatorna stod flickorna och fnittrade.
Bilarna var välpimpade och utrustade med både bakvinge och lågprofildäck. I Ljusdal åkte vi Saab V4. Opimpade. Flickorna fnissade även på den tiden. Men i baksätet satte de sig inte. Det gör de inte i Lochgilphead heller.
På båten tillbaka till fastlandet placeras vi bredvid en tankbil vars skyltar för farlig last avslöjar att den är fylld med produkter från ön. En närmare kontroll av släpet avslöjar att låsen över tappkranarna är rejäla och hindrar varje försök från utomstående att fylla på sitt förråd. Man skulle ha frågat chauffören vilket destilleri som han hämtat från.
Å andra sidan är vår bil fylld redan av allehanda goda drycker och vi har börjat räkna på hur vi ska packa våra väskor inför flygresan. Nackdelen med Ryanair är att allt extra kostar pengar, och en passagerare får checka in max 15 kg.
I Bowmore ligger vårt sista stopp på Islay vad gäller destillerier. Tyvärr hade vi inte möjlighet att gå en guidad tur, men vi hittade i alla fall en hel del intressanta drycker i butiken. Bland annat en Bordeaux-whisky, som Peter köpte.
Jag har nämnt dem förr, och vi passerade säkert mälteriet ett tiotal gånger på Islay. Ibland låg röken tung runt dessa byggnader, och vi förundrades över att de närboende hängde sin tvätt ute när mältning pågick. Men de är väl vana. Dessutom så är den doften säkert mer angenäm än de parfymer som oftast är inblandade i tvättmedel.
Det är uppenbart att Skottland har ett fuktigt klimat. Det här är en bild på fönstret i Oban Inn, enligt många den bästa puben i Oban. Och det ni ser är ett till av vatten hälften fyllt dubbelfönster. Med utsikt mot hamnen.
Så här vid lunchtid näst sista dagen sticker jag in en ögonblicksbild från vad som förutom whisky har varit kännetecknet för vår resa: öl och HP-sås.
Inom de närmaste timmarna kommer jag att blogga vidare i våra upplevelser från Islay.
Stolt vän nummer 92378 (vänpärm nummer 40, sidan 44).
Peter är en tidig vän av Laphroaigh, och finns med i de pärmar som finns i besökscentret. Friends of Laphroaigh har idag mer än 309000 medlemmar, så snart ska de bygga en speciell lounge där bara vänner får komma in, och där speciella provningar kommer att ske. Kanske dags att bli vän nu, inför nästa besök. När det nu blir.
Laphroaigh har totalt 6 pannor, och de har en väldigt smal midja och ger naturligtvis också whiskyn den karaktär den har.
Laphroaigh byter sina pannor var 10:e år, betydligt oftare än vad Lagavoulin gör alltså.
Laphroaigh
Hittills den absolut bästa guidningen. Jack är uppväxt på ön, och väver in personliga upplevelser i guideturen. Laphroaigh är ett av de få destillerier på ön som röker sin egen malt, dock inte tillräckligt för allt de tillverkar, så de köper malt från Port Ellen Maltings för att blanda upp med det de gör själva.
Laphroaighs whisky är den råaste av alla från Islay, och personligen vill jag ha en lite äldre än den vanliga 10-åriga. Inköpet blev i alla fall en specialdeal på en 10-årig så jag kan bjuda Thomas och Peter på när de kommer, så kan jag själv kan hugga in på den sherrylagrade.
I två dagar har det varit omöjligt att blogga, så det kommer en hel hög så snart jag lyckas få kontakt.
Tidigt på plats för den sista guidade visningen för oss på Islay. Solen skiner för andra dagen och man får möjlighet att fundera över intrycken hittills.
Den dåliga starten med golfklubben kompenserades med att boendet i stugan var riktigt bra och middagen likaså. Till och med personalen hade kommit på bättre humör, så när vi checkade ut så fick vi en ursäkt för strulet och en hälsning om välkommen äter. Jag är tveksam, men man vet ju aldrig. Men Ian, som var den som strulade till det för oss och som stängde baren igår satt nu i bakre rummet nergrävd i en hög papper. Med sin blotta Basil Fawlty-look kan man bara inte ta honom på allvar. Så visst. Men någon ursäkt från honom kom inte.
Nu väntar vi bara på att få påbörja guidningen på Laphroigh. Vi har hittat kaffemaskinen och efter turen ska Thomas och Peter ut på en torvåker och leta sina kvadratfot torvmosse. Jag och Jan planerar sätta oss i lämplig bar. Eller fortsätta pröva whisky. Bra uppdelning så här före lunch.
